Evelina Elvstål

Igår fick jag för mig att kolla igenom gamla bilder. Och inte vilka bilder som helst, utan bilder från när Madeleine var en liten bebis. Inte trodde jag att jag skulle bli så känslosam som jag vart. Men det är jobbigt att kolla tillbaka på en tid i livet då det var jobbigt. 

 

Jag och Madeleines pappa separerade. Jag hade henne mest till en början då han jobbade som asfaltsläggare. Till slut så bytte han jobb och vi började med varannan vecka. DET tog hårt. Jag mins hur jag låg och grät på kvällarna och nätterna, över att jag bara skulle få halva Madeleines tid. Jag skulle bara få uppleva halva hennes barndom.

 

Jag trodde att det skulle bli lättare med tiden. Men där trodde jag fel. Det är jobbigt än idag. Men vetskapen av att hon har det lika bra hos hennes pappa och hans sambo gör det lättare. Och vi har en fin relation. Det känns super då vi båda sätter Madeleine först, i alla lägen. Vi kan vara oense om saker - det är alla. Men vi kommer alltid fram till en lösning där vi gör val baserat på vad vi tror Madeleine vill och önskar.

 

(Madeleine & Saga)

Fotograf: Jeanette Laestander

Många gånger har jag mött föräldrar som kan säga att det är ren lyx att bara ha sitt/sina barn varannan vecka och att dom ibland önskar att dom också levde så. Att höra den sortens mening komma ur en icke separerad förälders mun kan göra mig riktigt förbannad. Där märks det på en gång att dom aldrig upplevt den där tomheten som separerade föräldrar gör den veckan man inte har sitt/sina barn. Att lämna ifrån sig sitt barn till en barnvakt är en sak. Men att ha den där tomma sängen ståendes, orörd i en vecka är tungt.